SJOFRU
Vid insj#246; ns strand badade en ung flicka sina hvita f#246; tter. Yrande perlor st#228; nkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plockade i det glittrande vattnet. Hastigt sl#246; t hon sin glada lek, och det lilla hufvudet sj#246; nk med ett uttryck som n#228; stan liknade tankfullhet ned mot den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.
#197; ter log hennes #246; ga och #229; ter framskymtade hennes perlhvita t#228; nder d#229; l#228; pparna #229; tskildes af ett leende af v#228; lbehag, i det hon s#228; g sin bild s#229; n#228; ra i vattnet.
"Sj#246; fru du, Sj#246; fru du," ropade hon bort #246; fver den bl#229; nande sj#246; n, och fr#229; n fjerran svarade henne liksom med hotande r#246; st "du, du".
"Ja, ja, du #228; r stolt, du", gycklade #229; ter den femton#229; riga, och likv#228; l m#229; ste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt #228; nd#229; att f#229; nga en yngling; men om du, om #228; n tio ville f#229; nga min m#246; rka lock, om #228; n tjugu ville kyssa mina hvita f#246; tter, jag skulle blott skratta #229; t dem, springa bort och vara fri fri!" De sista orden utropade hon med h#246; g r#246; st och ur fjerran svarade "fri, fri", fr#229; n alla klippor och h#228; llar, till dess de slutligen liksom tr#246; tta att upprepa orden, sm#229; ningom upph#246; rde att svara hvarandra och det sista "fri," bortdog helt sakta susande #246; fver vattnet.
Dock l#228; ngst bort, der insj#246; ns vatten smalnande intr#228; ngde mellan de h#246; ga klipporna, p#229; hvilka granarne f#228; stade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa #228; fven hvarandras toppar, s#229; att solens #246; ga endast vid middagstiden kunde se ned i Kattelusten Hautas botten, r#246; rde sig en hastigt uppbrusande stormvind, och i snabb fart ilande #246; fver sj#246; n, medf#246; rde den ett moln af sand och afbrutna tr#228; dgrenar.
Men skrattande i gl#228; dtigt #246; fvermod ropade #229; ter den unga: "Ja susa du, susa du" och sjungande med klar r#246; st fortsatte hon:
Tro ej att gossen den fria skall f#229; nga!
F#229; glarnas s#229; ng och blommornas #229; nga
Dem blott, men ynglingen ej, vill jag #228; lska
Men nu afbr#246; ts hon af den f#246; rbi henne ilande stormvinden, hvilken spred en isande kyla #246; fver hela hennes varelse, i hennes br#246; st k#228; ndes en stickande smarta och n#229; gra droppar blod f#246; llo #246; fver hennes l#228; pp med en besynnerlig klang ned i vattnet.
"Hu" ryste den unga flickan, "hvad #228; r detta, icke ville jag dock d#246;!" P#229; afst#229; nd upprepades #228; nnu fr#229; n klippa till klippa "#228; lska, #228; lska", #228; n saktare #228; n h#229; rdare, d#229; nu de n#228; rmaste klipporna redan upptogo det sista ordet "d#246;", och s#229;, under det i fjerran #228; nnu susade "#228; lska #228; lska", svarade i n#228; rheten "d#246;, d#246;", #228; nnu en stund, till dess det f#246; rsta ordet upph#246; rde att ljuda, och endast "d#246;, d#246;, d#246;", #228; nnu en stund sk#229; llade kring nejden, blandadt af stormhvirfveln, till dess begge p#229; en g#229; ng bortdogo fjerran, och allt #229; ter var lugnt och tyst.
Men den stickande sm#228; rtan qvardr#246; jde i br#246; stet, och l#228; karen sade: "Var lugn och allt #228; r snart bra #229; ter. Men," tillade mannen med det hvitnade hufvudet, "akta lilla hjertat, flicka, hetsigt f#246; r ej bloden svalla i hennes #229; dror, om hon vill lefva. Fly k#228; rleken #228; nnu; d#246; den lurar bakom den."
"Tack, tack, Doktor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "f#229; r jag lefva tills jag blir k#228; r, s#229; lefver jag till domedag". Snart kom hon dock tillbaka, sm#246; g sig till den gamle och sade: "Icke f#246; rr#229; der ju Doktorn mig? s#246; ta, goda Doktor, tala ej om f#246; r n#229; gon att jag #228; r skral. Skall jag n#246; dgas h#246; ra allas varningar och allas f#246; rsigtigheter, s#229; lofvar jag er best#228; mdt att i pur f#246; rtret ej akta mig alls, men f#229; r jag bara ha det ensam f#246; r mig, s#229; lofvar jag att vara rigtigt omsorgsfull om mig, och Doktorn vet att jag brukar h#229; lla ord", tillade hon, r#228; tande p#229; sig med en litet stolt min.
"Mots#228; gelseandan", sade Doktorn leende. "N#229; jag m#229; ste v#228; l efter vanligheten #229; ter l#229; ta det envisa barnet f#229; sin vilja fram".
Det hade varit vinter, och #229; ter l#229; g insj#246; n klar och #229; terspeglade de ljusgr#246; na bj#246; rkarna i n#228; rheten och de svarta tallarna och granarna i fjerran. Solen s#228; nkte sig sakta ned vid horizonten, och i den darrande eldstrimma den bildade l#229; ngs#229; t sj#246; n, framgled en b#229; t med sakta rodd. Nu sj#246; nk solen alldeles ner, eldstrimman slocknade, p#229; f#228; stet uppflammade lysande f#228; rger i r#246; dt och gull. Alla blickar ur b#229; ten hvilade p#229; den sk#246; na skimmersynen, endast en yngling s#246; kte ett annat m#229; l f#246; r sina. Hans blick tr#228; ngde br#228; nnande in i den unga bredvid honom sittande flickans #246; gon och obem#228; rkt omsl#246; t hans hand hennes. Gl#246; dande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder och dock k#228; ndes hjertat s#229; fullt, s#229; varmt; men i det samma fann en blodstr#229; le v#228; g till hennes l#228; ppar, och hastigt lutande sig mot vattnet l#228; t hon den f#246; rsvinna deri, och ingen anade hvad som h#228; ndt.
#196; nnu en g#229; ng hade vintern bundit sj#246; n och v#229; ren #229; ter befriat den; d#229; foro i en liten b#229; t tvenne unga trolofvade der#246; fver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han p#229; #229; rorna s#228; gande: "Nej huru l#229; ngsamt jag #228; n ror, s#229; komma vi dock f#246; r snart hem. Jag ville s#229; l#228; nge som m#246; jligt #228; ga dig s#229; h#228; r, d#229; du s#229; helt och h#229; llet beror af mig."
"Herrsklystne" svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro #228; nd#229; att vi komma hem. Ser du det m#246; rka molnet derborta, den andra b#229; ten #228; r redan framme, och jag har en g#229; ng p#229; denna sj#246; sett en stormil som l#228; tt kunnat v#228; nda v#229; r lilla julle opp och ned. S#229; g mig, du min egen," tillade hon efter en stunds tankfull het, "s#228; g, blefve det dig mycket sv#229; rt om jag skulle d#246;?"
"Hvartill s#229; dana der funderingar. Du har stundom denna tid syftat p#229; dylika".
"#196; lskade, jag m#229; ste ju s#228; ga dig sanningen, f#246; r dig vill jag ingenting d#246; lja. Man har varnat mig f#246; r k#228; rleken, den skulle g#246; ra min d#246; d. Men hur kunde jag l#229; ta bli att #228; lska dig, och huru skulle jag velat det, om jag #228; n kunnat. Haf tack f#246; r din k#228; rlek, f#246; r mitt lif, ty den #228; r ju dock mitt lif, om #228; n den v#229; llar min d#246; d Ser du, jag var f#246; rm#228; ten och djerf. Men ljuft #228; r att d#246; f#246; r dig, f#246; r min k#228; rlek. Sk#246; nare hade dock varit att lefva f#246; r dig; men lefva utan k#228; rlek, det vore d#246; d. #196; lskade, du s#246; rjer mig ju? Eljest vore det tungt att d#246; ... men s#246; rj ej f#246; r mycket heller, nej, nej, sorg #228; r tung, icke ville jag g#246; ra dig n#229; gon sorg.
"Hur talar du s#229;" utbrast ynglingen h#228; ftigt, "hvem pl#229; gar dig med s#229; dana sp#229; domar, hvem v#229; ger hota med att rycka mig fr#229; n dig. Nej, nej, det f#229; r ej ske!" Och liksom f#246; r att f#246; rsvara henne, sl#246; t han sin arm omkring henne, och i en k#228; nsla af outs#228; glig ljufhet och sm#228; rta, lutade flickan sitt hufvud mot hans br#246; st, under det b#229; ten sakta vaggades fram#229; t af vattnet.
"Ack" hviskade hon sakta, "hvad det #228; r ljuft s#229;. Och flock k#228; nn hur mina pulsar sl#229;, hur bloden forssar i mina #229; dror. Du har m#228; rkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara f#246; rsigtig, och du visste ej huru str#228; ngt varnad jag redan var. I dag d#229; du f#246; rsta g#229; ngen i tydligt uttalade ord sade mig att du #228; lskade mig, d#229; du f#246; rsta g#229; ngen sl#246; t mig till ditt br#246; st och f#246; rsta g#229; ngen kysste mig, d#229; invigdes jag #229; t d#246; den, det k#228; nner jag v#228; l! #196; lskade slut mig t#228; tt, t#228; tt, till ditt hjerta," tillade hon #229; ngestfullt, och nu brast en flod af klar blod #246; fver hennes l#228; ppar, brusande for vinden fram #246; fver sj#246; n och f#246; rde hastigt den lilla b#229; ten till land; men endast en f#246; rbleknad blomma bar ynglingen upp derur #246; fver de blomstrande blommorna p#229; insj#246; stranden.
#197; ter log hennes #246; ga och #229; ter framskymtade hennes perlhvita t#228; nder d#229; l#228; pparna #229; tskildes af ett leende af v#228; lbehag, i det hon s#228; g sin bild s#229; n#228; ra i vattnet.
"Sj#246; fru du, Sj#246; fru du," ropade hon bort #246; fver den bl#229; nande sj#246; n, och fr#229; n fjerran svarade henne liksom med hotande r#246; st "du, du".
"Ja, ja, du #228; r stolt, du", gycklade #229; ter den femton#229; riga, och likv#228; l m#229; ste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt #228; nd#229; att f#229; nga en yngling; men om du, om #228; n tio ville f#229; nga min m#246; rka lock, om #228; n tjugu ville kyssa mina hvita f#246; tter, jag skulle blott skratta #229; t dem, springa bort och vara fri fri!" De sista orden utropade hon med h#246; g r#246; st och ur fjerran svarade "fri, fri", fr#229; n alla klippor och h#228; llar, till dess de slutligen liksom tr#246; tta att upprepa orden, sm#229; ningom upph#246; rde att svara hvarandra och det sista "fri," bortdog helt sakta susande #246; fver vattnet.
Dock l#228; ngst bort, der insj#246; ns vatten smalnande intr#228; ngde mellan de h#246; ga klipporna, p#229; hvilka granarne f#228; stade i branten tycktes i fyra till fem rader vexa #228; fven hvarandras toppar, s#229; att solens #246; ga endast vid middagstiden kunde se ned i Kattelusten Hautas botten, r#246; rde sig en hastigt uppbrusande stormvind, och i snabb fart ilande #246; fver sj#246; n, medf#246; rde den ett moln af sand och afbrutna tr#228; dgrenar.
Men skrattande i gl#228; dtigt #246; fvermod ropade #229; ter den unga: "Ja susa du, susa du" och sjungande med klar r#246; st fortsatte hon:
Tro ej att gossen den fria skall f#229; nga!
F#229; glarnas s#229; ng och blommornas #229; nga
Dem blott, men ynglingen ej, vill jag #228; lska
Men nu afbr#246; ts hon af den f#246; rbi henne ilande stormvinden, hvilken spred en isande kyla #246; fver hela hennes varelse, i hennes br#246; st k#228; ndes en stickande smarta och n#229; gra droppar blod f#246; llo #246; fver hennes l#228; pp med en besynnerlig klang ned i vattnet.
"Hu" ryste den unga flickan, "hvad #228; r detta, icke ville jag dock d#246;!" P#229; afst#229; nd upprepades #228; nnu fr#229; n klippa till klippa "#228; lska, #228; lska", #228; n saktare #228; n h#229; rdare, d#229; nu de n#228; rmaste klipporna redan upptogo det sista ordet "d#246;", och s#229;, under det i fjerran #228; nnu susade "#228; lska #228; lska", svarade i n#228; rheten "d#246;, d#246;", #228; nnu en stund, till dess det f#246; rsta ordet upph#246; rde att ljuda, och endast "d#246;, d#246;, d#246;", #228; nnu en stund sk#229; llade kring nejden, blandadt af stormhvirfveln, till dess begge p#229; en g#229; ng bortdogo fjerran, och allt #229; ter var lugnt och tyst.
Men den stickande sm#228; rtan qvardr#246; jde i br#246; stet, och l#228; karen sade: "Var lugn och allt #228; r snart bra #229; ter. Men," tillade mannen med det hvitnade hufvudet, "akta lilla hjertat, flicka, hetsigt f#246; r ej bloden svalla i hennes #229; dror, om hon vill lefva. Fly k#228; rleken #228; nnu; d#246; den lurar bakom den."
"Tack, tack, Doktor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "f#229; r jag lefva tills jag blir k#228; r, s#229; lefver jag till domedag". Snart kom hon dock tillbaka, sm#246; g sig till den gamle och sade: "Icke f#246; rr#229; der ju Doktorn mig? s#246; ta, goda Doktor, tala ej om f#246; r n#229; gon att jag #228; r skral. Skall jag n#246; dgas h#246; ra allas varningar och allas f#246; rsigtigheter, s#229; lofvar jag er best#228; mdt att i pur f#246; rtret ej akta mig alls, men f#229; r jag bara ha det ensam f#246; r mig, s#229; lofvar jag att vara rigtigt omsorgsfull om mig, och Doktorn vet att jag brukar h#229; lla ord", tillade hon, r#228; tande p#229; sig med en litet stolt min.
"Mots#228; gelseandan", sade Doktorn leende. "N#229; jag m#229; ste v#228; l efter vanligheten #229; ter l#229; ta det envisa barnet f#229; sin vilja fram".
Det hade varit vinter, och #229; ter l#229; g insj#246; n klar och #229; terspeglade de ljusgr#246; na bj#246; rkarna i n#228; rheten och de svarta tallarna och granarna i fjerran. Solen s#228; nkte sig sakta ned vid horizonten, och i den darrande eldstrimma den bildade l#229; ngs#229; t sj#246; n, framgled en b#229; t med sakta rodd. Nu sj#246; nk solen alldeles ner, eldstrimman slocknade, p#229; f#228; stet uppflammade lysande f#228; rger i r#246; dt och gull. Alla blickar ur b#229; ten hvilade p#229; den sk#246; na skimmersynen, endast en yngling s#246; kte ett annat m#229; l f#246; r sina. Hans blick tr#228; ngde br#228; nnande in i den unga bredvid honom sittande flickans #246; gon och obem#228; rkt omsl#246; t hans hand hennes. Gl#246; dande jagades bloden ur hjertat opp till hennes kinder och dock k#228; ndes hjertat s#229; fullt, s#229; varmt; men i det samma fann en blodstr#229; le v#228; g till hennes l#228; ppar, och hastigt lutande sig mot vattnet l#228; t hon den f#246; rsvinna deri, och ingen anade hvad som h#228; ndt.
#196; nnu en g#229; ng hade vintern bundit sj#246; n och v#229; ren #229; ter befriat den; d#229; foro i en liten b#229; t tvenne unga trolofvade der#246; fver. Ynglingen rodde och lekande satt hans brud midt emot honom. Nu hvilade han p#229; #229; rorna s#228; gande: "Nej huru l#229; ngsamt jag #228; n ror, s#229; komma vi dock f#246; r snart hem. Jag ville s#229; l#228; nge som m#246; jligt #228; ga dig s#229; h#228; r, d#229; du s#229; helt och h#229; llet beror af mig."
"Herrsklystne" svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro #228; nd#229; att vi komma hem. Ser du det m#246; rka molnet derborta, den andra b#229; ten #228; r redan framme, och jag har en g#229; ng p#229; denna sj#246; sett en stormil som l#228; tt kunnat v#228; nda v#229; r lilla julle opp och ned. S#229; g mig, du min egen," tillade hon efter en stunds tankfull het, "s#228; g, blefve det dig mycket sv#229; rt om jag skulle d#246;?"
"Hvartill s#229; dana der funderingar. Du har stundom denna tid syftat p#229; dylika".
"#196; lskade, jag m#229; ste ju s#228; ga dig sanningen, f#246; r dig vill jag ingenting d#246; lja. Man har varnat mig f#246; r k#228; rleken, den skulle g#246; ra min d#246; d. Men hur kunde jag l#229; ta bli att #228; lska dig, och huru skulle jag velat det, om jag #228; n kunnat. Haf tack f#246; r din k#228; rlek, f#246; r mitt lif, ty den #228; r ju dock mitt lif, om #228; n den v#229; llar min d#246; d Ser du, jag var f#246; rm#228; ten och djerf. Men ljuft #228; r att d#246; f#246; r dig, f#246; r min k#228; rlek. Sk#246; nare hade dock varit att lefva f#246; r dig; men lefva utan k#228; rlek, det vore d#246; d. #196; lskade, du s#246; rjer mig ju? Eljest vore det tungt att d#246; ... men s#246; rj ej f#246; r mycket heller, nej, nej, sorg #228; r tung, icke ville jag g#246; ra dig n#229; gon sorg.
"Hur talar du s#229;" utbrast ynglingen h#228; ftigt, "hvem pl#229; gar dig med s#229; dana sp#229; domar, hvem v#229; ger hota med att rycka mig fr#229; n dig. Nej, nej, det f#229; r ej ske!" Och liksom f#246; r att f#246; rsvara henne, sl#246; t han sin arm omkring henne, och i en k#228; nsla af outs#228; glig ljufhet och sm#228; rta, lutade flickan sitt hufvud mot hans br#246; st, under det b#229; ten sakta vaggades fram#229; t af vattnet.
"Ack" hviskade hon sakta, "hvad det #228; r ljuft s#229;. Och flock k#228; nn hur mina pulsar sl#229;, hur bloden forssar i mina #229; dror. Du har m#228; rkt att jag blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara f#246; rsigtig, och du visste ej huru str#228; ngt varnad jag redan var. I dag d#229; du f#246; rsta g#229; ngen i tydligt uttalade ord sade mig att du #228; lskade mig, d#229; du f#246; rsta g#229; ngen sl#246; t mig till ditt br#246; st och f#246; rsta g#229; ngen kysste mig, d#229; invigdes jag #229; t d#246; den, det k#228; nner jag v#228; l! #196; lskade slut mig t#228; tt, t#228; tt, till ditt hjerta," tillade hon #229; ngestfullt, och nu brast en flod af klar blod #246; fver hennes l#228; ppar, brusande for vinden fram #246; fver sj#246; n och f#246; rde hastigt den lilla b#229; ten till land; men endast en f#246; rbleknad blomma bar ynglingen upp derur #246; fver de blomstrande blommorna p#229; insj#246; stranden.
